elinoslo

När jag skulle försöka somna igår natt, kom det som en våg över mig med massa ångest, det sög till i magen o ofrivilliga tårar började forsa...
Från ingenstans började massa minnesluckor dyka upp... Sånt som jag hade glömt, eller förträngt ?
Det var så otäckt... Det ena minne efter det andra dök upp och jag tror även jag blev lite chockad...

I Williams första (oerhört tuffa) vecka i livet, bodde vi på nåt som hette "OBS-posten" var en avdelning för främst gravida med deprissioner, eller med väldiga smärtor att de inte klarade av vardagen hemma, men några rum var också avsedda för såna som oss, som hade väldigt väldigt sjuka barn, så man skulle vara så nära som möjligt (en hiss ner)
Där bodde vi i ca en vecka, tills William hade blivit någotlunda stabil och fått flytta ifrån den mest intensiva avdelningen till stue 14.
Plötsligt kom jag ihåg, hur Patrik var nere hos William runt 5-6 på morgonen VARJE dag, då jag knappt kunde gå o hade fått stränga order av gynläkare o barnmorskor att vila mycket !
Han kom upp runt 8-9 med frukost till oss (det lilla jag fick i mig var tack vare att Patrik tjatade, åt kanske en macka om dagen väldigt länge o kanske nån frukt)
När jag väl tog mig ner till William, i början i den dör jävla rullstolen Patrik fick dra runt mig i för att sedan, envis som jag är halta mig ner, satt jag där mer eller mindre hela dagarna, vid hans sida..
Hade honom i famnen några minuter om dagen då han blev så sliten av det, han var så ofattbart skör :,(

Men det som mest bubblade upp inatt var att jag varje gång jag inte var hos William (som på kvällen/natten när jag skulle sova) kollade på bilderna vi tagit på William och grät.... Kan fortfarande inte förstå hur en människa kan ha så mycket tårar, så mycket som jag grät i början, varje kritisk minut och förresten under hela detta halvår hade jag inte gråtit sammanlagt i mitt liv...

Kommer nu så väl ihåg Patriks ord när jag tog fram telefonen för att se bilderna...
"men gumman, titta inte på bilderna nu när du ska sova, du blir så ledsen.. Han har det bra..."
Och så många gånger jag frågade den värsta frågan en människa kan få ut ur en mun, "men om han dör då?"
Patrik svarade varje gång att han visste att William inte skulle dö, att han visste att allting skulle bli bra...
I efterhand fick jag veta att Patrik inte heller var säker, att han också tänkte i dom vidriga banorna...

Kommer nu så väl ihåg första gången vi såg honom, han ynkliga klagande där man verkligen hörde vad dåligt han mådde, och när jag tillslut skulle få ha honom hos mig (trots att jag vägrade länge då jag var rädd att göra det värre, men sykepleierna menade att det var så otroligt viktigt för honom att få vara hos honom, att han behövde det för att må bättre) när han slutade klage direkt han kom till min famn... :,)

Han somnade alltid hos både mig o Patrik, o ju stakare han blev ju mer ville han vara nära oss !

Puuh.. Sitter med gråten i halsen o några tårar smiter ut i detta nu.. Som sagt.. Hade glömt detta...
Men kan ändå förstå det.. För det var den värsta tiden i våra liv, samtidigt som det var den absolut bästa !!
Ja fyy...

Men nu vaknar snart min älskling från sin lilla napp, då ska vi ha lite mammafysio o vänta på att pappsen vaknar..


Kan du fan lägga ner ?! Du är så jävla körd och jag tror du är rädd att bli bortglömd !!
Hade man kunnat ta bort ett IP från bloggen hade jag gjort det, eller ta bort fingeravtryck !!!
O hade jag kunnat hade jag tagit bort mina finger avtryck från vissa jävla sidor på internet, men det är grymt svårt när det hela jävla tiden finns anledning till att se skiten !

tack mamma o syster för underbara kommentarer ! Kärlek !
o som vanligt tack till alla er andra också, som vill våran lilla familj väl, som skickar kommentarer, mail och sms, ni är guldvärda<3

Hur underbar är inte denna bild ? :,)