elinoslo

Varför har jag inte tid att blogga denna gång ?

Jag har extremt många anledningar till att min tid gärna försvinner, och just denna gång är det dels för att det fortsätter vara otroligt mycket som krävs ifrån mig med möten och jobb, men den största delen är att min son behöver mig extra mycket om dagen...

Och det värsta är att jag inte vet riktigt varför... :,(
Har ju länge nu misstänkt och trott att han hamnat i en väldigt mammig-period, men sista veckorna är det inte bara det. Han är ledsen, och verkar ha ont.. Och vi får inga ordentliga svar på vad det kan vara..

Mage har legat i fokus sista tiden, och det tror jag fortfarande är med och spökar med hans humör.
Men misstanke om ett öga, tänder/tandkött, förkylning/slemmet finns också där..

Och man kan tycka att jag borde vara van vid det här laget vid denna eviga gissning, men det tror jag aldrig att jag blir! Mitt hjärta går verkligen sönder när han inte har det bra.

Sen har vi ju en liten lillasyster, som i och för sig varit helt otroligt snäll och go sista tiden, men hon behöver fortfarande sitt. Och allt detta läggs på mitt samvete och skaver stora sår inne i själen...

 

Igår var vi på Barnehab, och det gick jätte bra! Williams kropp har inte förändrats sedan sist vi var där, vilket alltid är en stor och skön utandning. Men mycket att prata om, allt som har hänt sedan ett halvår tillbaka, och mycket som ska göras framöver. Såna dagar, även om de är positiva och bra, suger mycket energi och jag känner mig ofta väldigt full i huvudet med tankar.

 

Idag var jag iväg på ett annat möte, som är SÅ bra för mig, och för barnen, men som samtidigt är såååå jobbigt. Grinade mer eller mindre hela mötet, och många jobbiga saker var tvunget att pratas om. Damen jag hade mötet med är en fantastisk kvinna, som verkligen försöker lyfta mig, men som också förstår hur tufft livet är nu-så tårarna ligger nära till hans när man sitter där med henne.

Och jag hinner inte mer än därifrån innan telefonen börjar ringa. Två viktiga samtal, samtidigt som jag försöker finna ut av vad för schema jag ska fylla ut denna gång på NAV.

Ja, det är mycket nu!

 

 

Trött på att känna mig nedstämd, trött på att behöva svälja och svälja nästan varje dag för att inte börja grina (Och jag fattar ju egentligen att det nog är det jag behöver, men är precis livrädd för att det ska knäcka mig en gång för alla nu) trött på att behöva känna pirr i magen över SÅ mycket som händer i livet nu..

Jag tror jag är trött, helt enkelt.

Och jag HATAR mig själv som den personen, hatar hatar hatar !!!!!! Jag vill vara glad, jag vill slippa fejka mig till att allt är bra och att detta är kul. Jag vill vara pigg och fylld med energi ! Jag vill leka med mina barn, och inte bara behöva göra alla måsten.

Jag vill bli mig själv igen !
Jag vet att jag måste ta tag i detta.. Och alla har sagt till mig i dessa år att det kommer inte hålla för alltid.
Har ju dessutom börjat slita med vissa situationer, som är helt olikt mig. Men jag törs inte nu, törs inte börja gräva i mitt liv, det finns alldeles för mycket tungt, vidrigt, och rädsla där, både sånt som har hänt, ska hända och KAN hända. Och idag fick jag det bekräftat av hon damen på mötet, att hon är enig med mig att jag bör vänta tills allt är lite mer stabilt runt mig.

 

Kul inlägg detta blev?! Skulle ju egentligen bara skriva om Habiliteringen och att vi ändå varit till IKEA en kväll med prinsen, som behagade honom, och dagen efter var vi till jyst och rusta med båda barnen..

Men idag styrde fingrarna detta inlägg, och faktiskt, känner mig kanske sisådär ett kilo lättare, och det är ju alltid något.

 

Kvällen hoppas jag på kan få vara lugn, att William inte bryter ihop nåt mera, att Hedda vill somna i tid och att jag kanske kan hinna blunda lite till och från fram till klockan 23, då en av våra nya tjejer har sin första ensamma nattvakt. Och jag har inte hjärta, varken för henne eller william att bara säga "lycka till, ses imorgon" . William har behövt mig nästan varje kväll sista två veckorna, och misstänker att det blir så idag också, och om han inte somnar innan jag lägger mig, vet jag redan innan att risken är stor att jag måste upp igen.

 

 

Nej, nu hoppas jag på en vändning, på alla plan, och att nästa inlägg blir ett lite mera uppåt-inlägg.