elinoslo

Har klarat av att rensa bort sak efter sak som inte är viktigt, och som heller inte har varit viktigt, men mitt i kaoset blev allt så påträngande och min hjärna klarade inte av att sortera. 

Känner mig besviken på mig själv att jag överhuvudtaget tillät mig bli arg,ledsen,förvirrad och besviken på saker som hände på vägen... som alltså egentligen, såhär i efterhand inte ens var lite viktigt!

Men som sagt, min hjärna ville inte bete sig som den brukar. Sen har ju jag en egenskap, som långt ifrån alltid är positiv, att lita på människor (kalla mig gärna naiv, för det är nog det rätta ordet) trots alla varningssignaler som kommit under vägens gång. Men med en allvarligt sjuk son har jag väldigt få val när det kommer till människor, som på ett eller annat vis måste involveras i vårt liv. Jag måste öppna mitt hem, jag måste öppna mitt hjärta, jag måste kämpa (mer eller mindre) för att min son ska lita på omgivningen. Om jag har blivit sviken i dessa åren? Otroligt många gånger, men då har jag varit starkare, viftat bort det o känt att jag skiter i vilket.

Men sista veckorna har jag mer och mer hittat tillbaka till mig själv. Sett människors riktiga jag, och jag vet vad jag har gjort på vägen. Vilka uppoffringar jag som mamma, människa och koordinator för hela min sons liv har gjort, och jag önskar mycket av det som hänt sista halvåret kunde varit ogjort, om jag bara då tillåtit mig själv att lyssna på varningssignalerna. Men tyvärr är det såhär det är att vara jag. Jag måste lära mig den svåra och tuffa vägen. Att inte lite blint på människors ord, men också att våga släppa in alla dessa olika människor runt om i hela Oslo i våra liv. Jävligt svår balansgång om du frågar mig. Men med facit i handen, så vet jag nu väldigt många fler åtgärder jag aldrig mer kommer utsätta varken mig, William eller Hedda i mer. 

William har världens finaste assistenter, som skulle gå igenom eld för honom och oss, om och om igen. Och det är just det som är hela grejen med att jobba dom personlig assistent, att välja det jobbet bör göras med god eftertänksamhet. 

Mitt upp i det hela är det en hel hög av ännu fler nya människor som ska in i våra liv, alla på skolan William ska börja, ny ergo och fysio, stadigt nya människor på sjukhuset och nya guldkorn till gruppen. Och jag kommer återigen stå där med mitt stora hjärta och välkomna alla in i våra blottade liv, men med otroligt mycket mer erfarenhet sedan ett år tillbaka. 

Vi vet vad vi vill, vad vi behöver och olika kriterier för att kunna jobba i ett hem och vara helt beroende av att hela familjen har det bra, att man är en god kollega och med en fin och stark personlighet. 

Nu är mitt fokus inringat, och dessutom under kontroll. Att min älskade unge, min glada, fantastiska och ödmjuka lilla 5 åring ska få det han förtjänar, en gång för alla! Och det känns underbart. Allt annat är borta. Det ska inte få skada mina barn, och det ska inte få trycka ner mig. Och jag kommer aldrig mer låta något trycka ner mig, då jag VET hur jag är som människa. 

Jag fick William när jag var 24 år, jag blev en annan person och jag har vuxit något enormt på dessa år. Snart 30 klokare år, och jag kunde inte vara mer stolt över vad jag ändå har klarat av och fått till. 

Och sakta men säkert ska jag jobba med mig själv, men min självkänsla, där jag ofta ifrågasätter mig själv om jag gör tillräckligt.

Jag vet att jag jag mer än nog för att mina barn ska få ett bra liv. Och jag är otroligt tacksam över mina nära och bryr mig om hur dom har det.

Det viktigaste för min lilla familj är ärlighet. Och det är det enda som blir viktigt framöver.

Utan mina närmaste, de sista veckorna, vet jag inte vart jag hade varit idag. Men med stöd, ärliga åsikter och ibland övertalelse till att jag har gjort allt rätt så känner jag att det har klarar vi! 

Finns en sak jag ångrar otroligt mycket, som jag tyvärr inte kan gå in på nu. Men jag hoppas och tror att den det gäller har lyssnat på vad jag har sagt, då jag kört på en ärlig och öppen relation. Och att det inte ska bli någonting som går ut över William. För det förtjänar inte han. Han förtjänar det bästa, alltid. Han är värd det med tanke på allt han ger till alla i sin omgivning. 

Så jag lever fortfarande på hoppet, om mänskligheten, hopp om att knivar i ryggen nu är förbi. 

Har saknad över vissa personer, som varit en del av både mitt, William o Heddas liv, och hoppas på att det ska finnas kvar och inte bli ännu en kniv. Men blir det så, så ska jag vara snabb med att något drar ut den jävligt fort ;)

Imorgon är en ny dag, och för varje dag som går händer det fantastiska saker, och jag tänker suga in varenda minut av de sakerna.

Detta klarar vi! Vi har klarat värre saker förut! Vi är starka tillsammans, jag och vårt gäng. 

Vill säga ett stort tack till alla er som bryr er om oss, om William, och ni som

Behåller oss i våra hjärtan. ❤️

Nu är det sovdags. Tack för tiden